(Morfar, varning för känslosamt inlägg, haha)


Vi kom precis hem ifrån Stockholm och att komma hem kändes nästan som att få ett slag i ansiktet. Nu känns det verkligen av att man åker om några dagar och hur mycket man har kvar att göra innan dess. I stockholm kunde man koppla bort det eftersom man inte kunde göra så mkt när man var där, men nu så sitter jag och bara stirrar rakt ut och har ingen aning om vad jag ska börja med.

Att man börjar se och höra på nära och kära att de börjar bli oroliga/ledsna/nervösa gör att man själv blir helt nere. Tårfyllt hejdå i Stockholm med min älskade farbror, tårar på vandrahemmet i Stockholm när man insåg att det var sista gången man gjorde något speciellt med Yosuif på väldigt länge, en morfar som blir rörd av ett blogg inlägg, sorg i Yousifs ögon när jag fick min fina resväska av mamma (TACK MAMMA, den var super fin). Ja, nu börjar vi nog alla förstå vad som är på väg att hända.

Det som är skönt att veta är ju att alla tårar, samtal, kramar och presenter är från personer som verkligen älskar mig och som är förväntansfulla över mitt nya äventyr! Ni stöttar och är intresserade och det är underbart!

Nu ska jag försöka börja packa lite, men vad packar men egentligen om man ska vara borta ett helt år? :S